Erik, 31 år (*), berättar hur han använde venlafaxin under ett år och sedan…
Jag använde Venlafaxin i ungefär ett år, och under hela tiden hade jag samma biverkningar som jag hade första gången jag tog medicinen – dåsighet och gäspningar med följande krampkänning.
Jag tröttnade ganska snart på det, men efter ett år kände jag att jag dessutom blev tröttare, så då bytte min läkare ut medicinen mot Voxra 150 mg, och den har jag haft nu i två år. Jag har inte fått några tydliga negativa biverkningar av den, men jag tror att den har slätat ut inte bara mitt humör utan även min energi, vilket var negativt eftersom jag har ME (vilket innebär hög uttröttbarhet, lång återhämtningstid och värk, bland annat).
Nu håller jag som bäst på att fasa ut Voxra, och det är inte säkert att jag påbörjar någon ny kur med antidepressiva medel, bara om det kan positivt kan påverka så att jag sover bättre och har mindre ont. Helst vill jag inte ha några antidepressiva medel alls, eftersom jag i dagsläget anser att jag inte mår bättre av dem.
Däremot tror jag att mycket har vänt. Min ME är kronisk och den får jag nog leva med, men det kan jag å andra sidan lära mig. Depressionen hänger i, men är inte lika svår idag.
Jag tror säkert att Venlafaxin har hjälpt, hjälper och kommer att hjälpa många människor. För mig var Voxra bättre.
Men bäst är förstås att slippa mediciner.
Tänk den dag som jag kan slänga min sista tomma medicinburk eller förpackning. Vilken dröm!
(*) Erik heter i verkligheten något annat.